am I ever gonna find out.
jag är inne i en irritationsfas och jag vill bara tacka alla som står ut med mig. ett slag på käften till er och det som gör mig irriterad. massor med ilska inombords och jag vet att jag kan vara en som döljer det. men de som är närmast är ju alltid de som får skiten, eller hur?
iallafall, igår så åkte jag till byn vid tolv för att hitta på något spännande med laget. det som skulle vara spännande visade sig vara fem-kamp. mitt humör satt inte där det skulle igår så det var inte min bästa tid den dagen. efter två timmar av fem-kamp, fika och present inhandlande så hämtade bror mig. satt hemma och tittade på austin powers i ett par timmar innan det var dags att återigen åka upp till byn. det var dags för ifk osbys damlags årliga avslutningsfest. vem var på g? inte jag iallafall. en liten incident innan jag åkte förstörde min kväll. i klubbstugan så var det findukat och det luktade ljuvligt. vi tittade på ett fint bildspel som vår assisterande tränare gjort och nu har jag ett nytt smeknamn. om det är fint har jag inte bestämt mig för ännu. väldigt god middag och mindre gott vin höll mig vaken denna kväll. men även de trevliga människorna. speciellt lisa, men så är det alltid. jag kom på en ny drink. men det är inget som viktväktare ska dricka. men hur lätt är det att göra en drink som passar alla?
när festen sakta började dö ut så cyklade jag och lisa hem till henne. under natten pratade vi säkert nonstop i två timmar. man kan inte göra något annat än att älska dom stunderna. för er som inte förstår, det trodde jag inte heller att ni skulle göra. vaknade kvart över tio, vintertid, och åkte sedan för att hjälpa till och städa efter festen. det mesta var gjort och vi behövde inte stanna så länge. många mådde dåligt, men inte jag. som sagt, jag var inte på g under kvällen. nu under dagen så har jag inte gjort allför mycket. men jag har fått reda på att det blir ingen sovmorgon för mig imorrn inte. men vad gör man inte för att hjälpa pappa.
jag har aldrig tvekat för att fortsätta med fotbollen så mycket som jag gör nu. jag vet inte riktigt varför jag känner så här nu, men det är väl bara osäkerheten som knackar på. och ovissheten. vem vet hur allt kommer att bli? allt jag vet är att nästa år kommer jag nog inte lägga ner lika mycket tid iallafall. det känns jobbigt att känna sig osäker på något som man alltid älskat och levt för. fastna aldrig för något. det blir bara svårare med tiden.
iallafall, igår så åkte jag till byn vid tolv för att hitta på något spännande med laget. det som skulle vara spännande visade sig vara fem-kamp. mitt humör satt inte där det skulle igår så det var inte min bästa tid den dagen. efter två timmar av fem-kamp, fika och present inhandlande så hämtade bror mig. satt hemma och tittade på austin powers i ett par timmar innan det var dags att återigen åka upp till byn. det var dags för ifk osbys damlags årliga avslutningsfest. vem var på g? inte jag iallafall. en liten incident innan jag åkte förstörde min kväll. i klubbstugan så var det findukat och det luktade ljuvligt. vi tittade på ett fint bildspel som vår assisterande tränare gjort och nu har jag ett nytt smeknamn. om det är fint har jag inte bestämt mig för ännu. väldigt god middag och mindre gott vin höll mig vaken denna kväll. men även de trevliga människorna. speciellt lisa, men så är det alltid. jag kom på en ny drink. men det är inget som viktväktare ska dricka. men hur lätt är det att göra en drink som passar alla?
när festen sakta började dö ut så cyklade jag och lisa hem till henne. under natten pratade vi säkert nonstop i två timmar. man kan inte göra något annat än att älska dom stunderna. för er som inte förstår, det trodde jag inte heller att ni skulle göra. vaknade kvart över tio, vintertid, och åkte sedan för att hjälpa till och städa efter festen. det mesta var gjort och vi behövde inte stanna så länge. många mådde dåligt, men inte jag. som sagt, jag var inte på g under kvällen. nu under dagen så har jag inte gjort allför mycket. men jag har fått reda på att det blir ingen sovmorgon för mig imorrn inte. men vad gör man inte för att hjälpa pappa.
jag har aldrig tvekat för att fortsätta med fotbollen så mycket som jag gör nu. jag vet inte riktigt varför jag känner så här nu, men det är väl bara osäkerheten som knackar på. och ovissheten. vem vet hur allt kommer att bli? allt jag vet är att nästa år kommer jag nog inte lägga ner lika mycket tid iallafall. det känns jobbigt att känna sig osäker på något som man alltid älskat och levt för. fastna aldrig för något. det blir bara svårare med tiden.
Kommentarer
Trackback