cambria

jag sitter här och kan inte vänta tills det lir fredag så att jag får åka hem. hur dumt är inte det? på något sett känns det som om jag kan börja om då. men det är ju bara löjligt. hemma finns det inget mer än minnen från vad som varit. här kan man ju börja om. men det har ju redan skitit sig. tänk om man kunde ta bort allt dåligt som hänt i livet. eller iallafall de precisa tillfällen som man vet är anledningen till ens känslor. då menar jag inte de glada känslorna, nej, det är ju dom man ska försöka hålla så hårt man bara kan i. nej, jag menar de känslor som bryter ner en inifrån. de känslor som hindrar en från att öppna upp sig och visa folk vem man verkligen är. jag saknar den känslan. att slippa vara rädd för att någon kommer plocka isär en i små bitar, förstöra en. det finns inget annat som jag vill ha mer, än just den känslan. just nu är jag inte ens en liten del av hur jag brukade vara. finns ingenting kvar. jag vill inte ens veta hur folk beskriver mig nu. jag mår dåligt bara jag tänker på det. det finns inget positivt att beskriva, och det vet jag. men jag kan inte hjälpa det. jag har gjort dåliga val av vissa personer som jag släppt in. det är därför den gamla jag inte finns kvar.
när jag tänker på alla de saker som jag skulle vilja ändra på nu så blir listan lång. jag vill kunna gå förbi någon utan att känna att jag vill vara osynlig. jag vill kunna skratta utan att det känns framtvingat. jag vill inte ångra de val jag gjort. jag vill kunna släppa in människor i mitt liv. jag vill se det positiva i alla situationer. jag vill känna tacksamhet för det jag har. jag vill vakna och se fram emot dagen. jag vill kunna glömma och förlåta. men ju mer jag tänker på det, desto värre känns det. för just nu känns det som om detta aldrig kommer inträffa. för ju fler man släpper in, desto större är risken att bli sviken igen.

förra torsdagen så bar det av till bror i stockholm. det tog ett tag att köra, men vi kom fram till slut. jag kände inte riktigt för det, men kändes som om det va något jag borde göra. men det visade sig att bli en ganska trevlig helg ändå. efter några mindre irriterande händelser. åkte sedan hem igen på söndagen. på måndagen tog jag sedan det bara lugnt men bestämde mig ganska sent för att åka tillbaka till halmstad då jag inte fick tag i boken i osby som jag hoppats. men med lite hjälp så fick jag tillslut tag på den. nu återstår det bara att läsa bokfan och försöka klara tentan på fredag. även om det inte är något jag tror kommer hända. jag kan inte säga att jag har så mycket inspiration. det finns inte så mycket att glädjas åt just nu. jag kommer inte ihåg sist jag skrattade och verkligen menade det. vad som har hänt har tagit fram det värsta delarna av mig. men jag är trött på det nu.

sitter här med ögonlocken på väg ner sakta. men inte kan jag gå och lägga mig ännu inte. jag är ganska besviken på mig själv faktiskt. jag har inte pluggat så mycket idag. trots detta så hoppade jag över övningen som vi hade i skolan idag. det kändes som om jag hade feber,  men jag vet att det va min klena sida alltså min rädsla för sprutor och blod som gjorde att jag mådde lite dåligt. jag förstår inte hur det funkar egentligen men jag orkar inte tänka på det så mycket just nu. men jag har faktiskt varit lite duktig idag då jag försökte mig på att göra brownies. men misslyckades lite då jag glömde att de var i ugnen och blev därför lite för torra. men de var goda ändå. jag har även gjort sängen lite mysigare för sömnen inatt. imorrn har jag tvättid och så ska jag skippa föreläsningen. den är tre timmar imorrn och de behöver jag för att plugga till tentan som jag har på lördag.

ligger just nu i min lilla soffa, i min lilla lägenhet, med en liten snuvig näsa. eller liten och liten vet jag inte, men man kan alltid hoppas. är på något sätt helt slut. kan vara för att jag har gått i skolan hela dagen, gjort pizza och sedan pluggar inför tentan på lördag. jag orkar faen inte mer nu. nej, jag får ta mig i kragen och göra vad jag ska. kommer väl säkert klaga i sommar för att jag inte har något att göra. men det är bara sådan jag är. jag tycker om att klaga lite ibland. har ju inte så mycket att hurra för just nu heller. ska försöka komma på vad jag vill göra med mitt liv snart. trots att jag inte är så gammal så vill jag absolut inte dö snart och inte gjort det jag vill med mitt liv. men just nu borde jag väl bara fokusera på tentan antar jag.

jag försöker hålla hoppet uppe så bra det går. men ibland brister det. finns inte så många positiva sidor att se det ifrån, men jag antar väl att man blir starkare av motgångar. men jag vet inte om jag tror på det helt. iallafall så sitter jag nu här i lägenheten och försöker plugga lite. men detta är nog bland det tråkigaste jag har varit tvungen att plugga på år och dar. varför kan man inte göra en låt av allt? antar att det inte går att göra det till allt, hur mycket man än vill. men jag har iallafall en favorit muskel, muskulus latissimus dorsi. muskulus trapezius är väl inte helt fel heller. hur korkat lät inte det? antar att jag blivit lite skadad av det här nu. jag vill bara ha denna tentan gjord, och även den sista så att jag kan få vila över sommaren. det blir ingen jobbig sommar för mig. men det kanske jag kan behöva. min hjärna behöver vila lite. idag är det iallafall stinas födelsedag. men vi firade henne igår då hon ska få besök av familjen idag. det va mysigt då vi blev bjudna på mat och mös sedan framför tvn under kvällen. kan väl säga att vi alla fick nog av alkohol sedan förra helgen. vet inte egentligen om man kommer vara sugen på det på ett tag. det kommer bara dåliga saker med det. i veckan blir det bara skola och plugg. måste låta väldigt underbart, men det är det inte. har absolut inget sug alls. jag vill nog mest låsa in mig  eller åka någonstans och vara borta i några månader. hur skönt hade inte det varit?

jag kan inte säga att det är så bra just nu. känns mest som om jag lever i min egen lilla bubbla och bara drar ner folk som kommer nära mig. det sägs att man ska kunna glömma och förlåta, men jag är inte en sådan person alls. jag lägger all min energi endast på de personer som jag anser förtjänar den, och försöker att inte ge något till någon som inte har något att ge tillbaka. men nu vet jag att det måste vara ett misstag. för hur mycket man än älskar någon så kommer de ändå svika en i slutet. att vara så här är ingen önskan precis. jag önskar att jag kunde vara på ett annat sätt, men erfarenheter i mitt liv har skapat den jag är och jag är inte stark längre. men är det fel av mig att inte förlåta? jag menar om man ändå har upplevt dåliga saker i ens liv och förlitat sig på en person, kan man inte förvänta sig att denna person inte kommer att göra detta tillbaka? kanske är det som jag har fått höra, att jag sätter folk uppe på pedistaler och är för överbeskyddande. men det kan inte vara fel att tro det bästa om någon man älskar, och att hålla de nära. det kan inte heller vara fel att bli sårad och besviken när man blir sviken. jag önskar att jag hade sluppit ha vissa av de erfarenheter som har format den jag är. jag är nog inte stark nog att förlåta, för det skulle innebära att jag förlorar ännu en del av mig själv. den delen som beskriver det jag står för. jag hade aldrig gjort såhär mot någon.

nu har det hänt igen och det va de två som jag alltid vänt mig till. folk förstår kanske inte min reaktion, men hade de levt mitt liv så hade det varit mer förståligt. jag vet inte vem jag ska vända mig till, och jag tror faktiskt att jag aldrig mer kan göra det. känslan är som en kniv i ryggen och det finns egentligen inte något annat än tomhet. jag orkar inte mer nu och jag klarar mig inte. nu är jag mest bara trött. tack för allt stöd som inte finns.