cambria

jag får väl skriva då. inte för att jag har något att skriva. inte har jag inspiration heller, som de flesta bloggskrivare pratar om. veckan har väl varit som de flesta, seg. skolan har varit seg, fritiden har varit seg, men framförallt så har jag varit seg. jag tror att min inspiration till livet helt har försvunnit. jag är inte densamma runt människor som jag brukade vara. jag brukade vara den som folk vände sig till, både för ett gott skratt, men även för att bara luta sig mot. men nu, i mitt såkallade nya liv, så är inte detta fallet. jag stöter bort människor. jag håller mig undan och hoppas att inte synas så mycket. jag tror jag vet vad det är som orsakat detta, men det gör ont bara att tänka på det. för att komma ifrån det nya livet och den jag blivit så sökte jag mig nu i helgen hem igen för att hitta ny inspiration. jag fick träffa mina föräldrar igen och det tar ju fram lite av den gamla jag. vi åt gott och mös hela fredagen och jag var egentligen glad åt att jag absolut inte var i halmstad. det var skönt att krypa ner i min säng bredvid en som älskar en helt utan villkor. man ska inte behöva anstränga sig för att vara sig själv eller för att vara omtyckt egentligen. efter en mycket god natts sömn så gick jag upp förvånansvärt tidigt. jag skulle upp och få tider till mitt sommarjobb. som om misslyckandet inte kommer ändå. i byn fixade jag även det sista innan kvällen. på kvällen skulle jag åka och fira d.s födelsedag. men att komma i tid sprack, bokstavligt. men kom fram lite senare och var glad för att se leenden och få kramar av min andra familj. det var en ganska lugn kväll och jag höll mig vit. jag hade ju lovat att vara chafför. när jag kom hem sen på natten, med mina föräldrar i bra skick, så kunde jag inte vänta på att lägga mig ner och drömma om något lite bättre. inte för att saker egentligen är dåliga, men jag har förlorat viktiga delar av mig själv. jag är inte bra på att prata om sådana saker för att det finns alltid saker som är värre. och som folk alltid säger; man ska inte klaga. det finns så mycket annat som är värre.
idag har jag bara funnits. solen skiner och tappra försök ges för att kanske få fram något. men det känns ändå så tillgjort. jag försöker även att stoppa klockan. jag har ingen lust att åka tillbaka till halmstad just nu. men jag kommer inte vara där så länge iallafall. på onsdag åker jag ner till d. och lund för att fira valborg. sen så åker vi tillbaka hem för att besöka innestället med våra pojkar. sen vet jag inte hur länge jag stannar.

jag hade en underbar helg, det hade jag verkligen. påsken har alltid varit en av mina favorit högtider. jag behövde komma hem, ja för hem är det. min pappa hämtade mig på torsdagen och jag kunde inte vänta på att komma härifrån. det är inte alltid lätt. på kvällen blev det släktkalas och mycket mat. jag fick även se mig själv som sex dagar gammal. varför inte visa sådan glädje och lycka nu? på fredagen blev det finbesök av d. och även bror kom hem plus en. jag är avundsjuk för den lyckan vill jag också känna. no one's  ever gonna love you more than I do. på lördagen blev det lerduveskytte och fyrhjulingsåkande. vi  var på släktkalas med denna gången på andra sidan. det va trevligt. söndagen innefattade bara slapp och mer god mat. samt lite mer släkt som pappa bjudit in. måndagen blev precis likadan. slappande och god mat. sen på kvällen blev det återigen att åka tillbaka till verkligheten. jag önskar att jag ville le på vägen. men så är inte fallet. jag log och nu är det återigen borta. jag önskar ibland att mina misstag inte var så synliga. jag är inte glad för det som är nu. det som beskriver. det är inte vad som egentligen är fallet, men så blir det väl om man inte släpper in någon. jag vill inte misslyckas. det är något som jag inte klarar av. jag är inte längre stolt, för det som är, det är inte jag. det är borta nu, men jag vill le.

det händer inte så ofta nu längre. kan vara att det inte finns saker att berätta. vad jag vet nu är dock att jag vill tillbaka. allt det som sågs vara enformigt och tråkigt var kanske det bästa för mig. jag gjorde och var det som jag var bäst på. jag gör inte det längre. den personen som fanns innan finns inte längre. de beskrivningar som görs av mig är borta och kommer nog inte tillbaka. allt som byggde upp en person är borta, inget finns längre kvar. allt som finns kvar är en hink utan sin spade. ett tomt skal utan det som fanns på insidan och byggde upp. kanske begicks ett misstag. det va kanske inte detta som var menat. men ibland måste man ta steg framåt, och ibland hoppas att man återigen tar ett steg tillbaka. om så för att hitta det som en gång var, eller bara minnas det för en kort stund. att skratta och le för det som var, eller ångra att det är de sakerna som bygger upp en nu. allt jag vet är att de fina beskrivningar man får höra ibland återigen kan bli sanna. för just nu finns de inte längre.