cambria

jag får väl skriva då. inte för att jag har något att skriva. inte har jag inspiration heller, som de flesta bloggskrivare pratar om. veckan har väl varit som de flesta, seg. skolan har varit seg, fritiden har varit seg, men framförallt så har jag varit seg. jag tror att min inspiration till livet helt har försvunnit. jag är inte densamma runt människor som jag brukade vara. jag brukade vara den som folk vände sig till, både för ett gott skratt, men även för att bara luta sig mot. men nu, i mitt såkallade nya liv, så är inte detta fallet. jag stöter bort människor. jag håller mig undan och hoppas att inte synas så mycket. jag tror jag vet vad det är som orsakat detta, men det gör ont bara att tänka på det. för att komma ifrån det nya livet och den jag blivit så sökte jag mig nu i helgen hem igen för att hitta ny inspiration. jag fick träffa mina föräldrar igen och det tar ju fram lite av den gamla jag. vi åt gott och mös hela fredagen och jag var egentligen glad åt att jag absolut inte var i halmstad. det var skönt att krypa ner i min säng bredvid en som älskar en helt utan villkor. man ska inte behöva anstränga sig för att vara sig själv eller för att vara omtyckt egentligen. efter en mycket god natts sömn så gick jag upp förvånansvärt tidigt. jag skulle upp och få tider till mitt sommarjobb. som om misslyckandet inte kommer ändå. i byn fixade jag även det sista innan kvällen. på kvällen skulle jag åka och fira d.s födelsedag. men att komma i tid sprack, bokstavligt. men kom fram lite senare och var glad för att se leenden och få kramar av min andra familj. det var en ganska lugn kväll och jag höll mig vit. jag hade ju lovat att vara chafför. när jag kom hem sen på natten, med mina föräldrar i bra skick, så kunde jag inte vänta på att lägga mig ner och drömma om något lite bättre. inte för att saker egentligen är dåliga, men jag har förlorat viktiga delar av mig själv. jag är inte bra på att prata om sådana saker för att det finns alltid saker som är värre. och som folk alltid säger; man ska inte klaga. det finns så mycket annat som är värre.
idag har jag bara funnits. solen skiner och tappra försök ges för att kanske få fram något. men det känns ändå så tillgjort. jag försöker även att stoppa klockan. jag har ingen lust att åka tillbaka till halmstad just nu. men jag kommer inte vara där så länge iallafall. på onsdag åker jag ner till d. och lund för att fira valborg. sen så åker vi tillbaka hem för att besöka innestället med våra pojkar. sen vet jag inte hur länge jag stannar.