cambria

att sova bort hela dagarna är det bästa jag kan göra just nu. då slipper man vara vaken så länge. drömmarna är ju så mycket bättre än verkligheten ändå. tankarna går just nu kring om jag gjorde rätt att säga upp min lägenhet? för om jag ska behöva leva så här när jag kommer hem så ansvarar inte jag för vad som kan hända. man borde känna sig som tryggast i sin hem-miljö är det inte så? man ska inte tippa runt på tå och vänta på nästa nedslag. konstant slår hjärtat tusen slag i minuten och klumpen i magen försvinner inte. väntar på nästa fel jag gjort. jag har inte ens åkt och oroar mig redan för hemresan. det bästa jag kan göra är att hålla mig borta och hoppas torsdag kommer snart. då åker jag härifrån. tack.

jag såg fram emot denna helgen väldigt mycket. men precis som allt annat så kunde det inte gå mer fel. jag borde ha vant mig vid denna tiden. tror kanske på att allt ska bli bra ändå. vilket skämt. alla negativa saker i mitt liv som jag kämpar så för att gräva ner kommer hela tiden fram. en trevlig kväll med familj och vänner blev ett totalt fjasko. jag förväntar mig inte något annat längre. det va så pinsamt och så oförtjänat. jag hatar att någon kan tro att det är okej. det funkar inte så för mig. varje liten del av mig försvinner. snart finns det ingenting kvar. en bättre anledning att försvinna finns inte. men mina fina vänner var där för mig. jag har inte förtjänat några så fina människor. lördagen blev inte bättre heller. konstant diskuteras vem man ska skylla på och vems fel saker är. lämna mig utanför. som att jag inte har tillräckligt mycket att tänka på ändå. varför känns två veckor helt plötsligt som en evighet? under kvällen diskuterades min återkomst till fotbollen. finns inget annat jag egentligen vill. men som vanligt är det ingen som försöker se min sida av saken. om jag börjar igen kanske jag måste sluta för att mitt knä inte klarar av det. och dessutom tanken att behöva sluta en gång till. det knäckte mig tillräckligt förra gången. behöver inte gå igenom det igen. kvällen fortsatte och när vi väl kommit till borgen började allt ljusna och jag hade riktigt roligt ett tag. sen hamnade jag i exakt samma situation som för tre år sedan. och det slutade inte bättre denna gången. det är det bästa och värsta som finns. finns inget annat tillfälle då jag känner mig så svag. det är som en drog. en drog som varat så länge jag kan minnas. kan inte förstå att jag hela tiden lyckas luras in i att det snart kommer sluta annorlunda. känner mig återigen otroligt dum. önskar att det inte hade hänt. hatar att känna mig så kluven. behöver inte höra något sådant när jag kommer vara borta så länge. nu kommer detta vara vad som uppehåller mina tankar en lång tid framöver. tanken om vad som hade varit om jag inte åker.