cambria

helgen blev inte alls som jag hade planerat. återigen kom en ursäkt två timmar innan planerad ankomst. jag tror inte på ursäkter. brukar inte använda mig av sådana själv så det är kanske anledningen. varför inte bara säga att man inte vill. jag vet inte om detta var så fallet i denna situationen. men jag väljer att tolka det så. det är ju så de flesta väljer att se mig. som den otroligt negativa personen. walk a mile in my shoes säger jag bara. kanske världen inte hade sett så positiv ut då. varför sätta sig in i saker i tro om att allt kommer bli bra? det gör bara mer ont när det inte inträffar. ibland måste man tänka efter först. ses jag som negativ på grund av det så visst. kvällen igår blev trots allt inte helt meningslös. vid åtta ändrades planerna och jag tog mitt vin och min cyke,l som är alldeles för liten för mig, och drog iväg. en vinare och en äcklig jävla laktitsshot senare så gick jag och en gammal kompis in mot stan för att möta upp ett gäng på elva dräggiga killar. har man sambo och barn hemma så ska man inte ut och försöka ragga på tjejer som är minst åtta år yngre än dig. desperat och äcklig kanske. eftersom ekonomin inte är det bästa just nu så orkade jag inte gå vidare utan tog mig cykel och drog mig hemåt. men fick ett samtal vid fyra på natten som helt störde min sömn. fick en nattagäst som låst ute sig. gjorde ingenting förutom att jag hade svårt att somna om. men vad gör det? det är ju inte så att jag haft något viktigt att göra idag. sista veckan i lägenheten nu. sorligt men sant.

nu är det mindre än två veckor tills jag flyttar ut ur min kära lägenhet. är det något jag kommer sakna med halmstad så är det den. kommer bli jobbigt att inte bo ensam längre. men vem vet vart jag befinner mig i höst. jag har inte en aning iallafall. det enda jag hoppas på är att jag kommer trivas bättre än vad jag gjort här. jag kan inte vänta tills jag kommer härifrån. förutom lägenheten så finns det egentligen ingenting som jag kommer sakna. jag hoppas dock att det finns en bättre plats än detta. för om detta är så bra det kan bli så vet jag inte vad jag gör.
det är även mindre än fyra veckor kvar till jag befinner mig i kalifornien. jag ser fram emot det så mycket. det ger mig en chans att börja om och få nya krafter.

jag visste att det skulle bli jobbigt idag. men inte så här. det har gått ett år sedan någon försvann ur mitt liv. en person som alltid skulle vara där. ännu ett löfte som bröts. jag är så trött på denna känslan nu. detta året har varit förjävligt och allt jag önskar är att det ska ta slut. den känslan som finns där. jag orkar inte låtsas längre. det tar kål på mig. den stora klumpen i magen som hindrar mig från allt. och det tar aldrig slut. nya saker kommer fram hela tiden fram och bygger upp väggen. jag hoppas att det hjälper att komma härifrån. tyvärr tror jag inte att det hjälper, men jag slipper kanske påminnas om det varje dag. det kvittar hur jag agerar, på något sätt anses det hela tiden vara konstigt eller fel. det är inte jag som har valt det här. hade jag kunnat komma ifrån det så hade jag gjort det. ingen vill känna som jag gör nu och har gjort länge. jag hatar där jag är nu.

I've spent so many nights wonderin' when will it end.
When will the day come when happiness begins.
I'm running the race but it seems too hard to win.
I'm sick of mourning my stomach is throwing up in the morning.
I'm calling for help and watching it melt away.
My heart's been put on display and put away.
In many ways, many times I told myself it was ok,
And anger was the price that was paid.
While these faded dreams just screamed to bring them home.
The burden was too heavy I kept running from the throne.
I can't take it any longer.
I can taste my spirit hunger.