cambria

jag visste att det skulle bli jobbigt idag. men inte så här. det har gått ett år sedan någon försvann ur mitt liv. en person som alltid skulle vara där. ännu ett löfte som bröts. jag är så trött på denna känslan nu. detta året har varit förjävligt och allt jag önskar är att det ska ta slut. den känslan som finns där. jag orkar inte låtsas längre. det tar kål på mig. den stora klumpen i magen som hindrar mig från allt. och det tar aldrig slut. nya saker kommer fram hela tiden fram och bygger upp väggen. jag hoppas att det hjälper att komma härifrån. tyvärr tror jag inte att det hjälper, men jag slipper kanske påminnas om det varje dag. det kvittar hur jag agerar, på något sätt anses det hela tiden vara konstigt eller fel. det är inte jag som har valt det här. hade jag kunnat komma ifrån det så hade jag gjort det. ingen vill känna som jag gör nu och har gjort länge. jag hatar där jag är nu.

I've spent so many nights wonderin' when will it end.
When will the day come when happiness begins.
I'm running the race but it seems too hard to win.
I'm sick of mourning my stomach is throwing up in the morning.
I'm calling for help and watching it melt away.
My heart's been put on display and put away.
In many ways, many times I told myself it was ok,
And anger was the price that was paid.
While these faded dreams just screamed to bring them home.
The burden was too heavy I kept running from the throne.
I can't take it any longer.
I can taste my spirit hunger.