cambria

helgen blev inte alls som jag hade planerat. återigen kom en ursäkt två timmar innan planerad ankomst. jag tror inte på ursäkter. brukar inte använda mig av sådana själv så det är kanske anledningen. varför inte bara säga att man inte vill. jag vet inte om detta var så fallet i denna situationen. men jag väljer att tolka det så. det är ju så de flesta väljer att se mig. som den otroligt negativa personen. walk a mile in my shoes säger jag bara. kanske världen inte hade sett så positiv ut då. varför sätta sig in i saker i tro om att allt kommer bli bra? det gör bara mer ont när det inte inträffar. ibland måste man tänka efter först. ses jag som negativ på grund av det så visst. kvällen igår blev trots allt inte helt meningslös. vid åtta ändrades planerna och jag tog mitt vin och min cyke,l som är alldeles för liten för mig, och drog iväg. en vinare och en äcklig jävla laktitsshot senare så gick jag och en gammal kompis in mot stan för att möta upp ett gäng på elva dräggiga killar. har man sambo och barn hemma så ska man inte ut och försöka ragga på tjejer som är minst åtta år yngre än dig. desperat och äcklig kanske. eftersom ekonomin inte är det bästa just nu så orkade jag inte gå vidare utan tog mig cykel och drog mig hemåt. men fick ett samtal vid fyra på natten som helt störde min sömn. fick en nattagäst som låst ute sig. gjorde ingenting förutom att jag hade svårt att somna om. men vad gör det? det är ju inte så att jag haft något viktigt att göra idag. sista veckan i lägenheten nu. sorligt men sant.