cambria

jag sitter här och kan inte vänta tills det lir fredag så att jag får åka hem. hur dumt är inte det? på något sett känns det som om jag kan börja om då. men det är ju bara löjligt. hemma finns det inget mer än minnen från vad som varit. här kan man ju börja om. men det har ju redan skitit sig. tänk om man kunde ta bort allt dåligt som hänt i livet. eller iallafall de precisa tillfällen som man vet är anledningen till ens känslor. då menar jag inte de glada känslorna, nej, det är ju dom man ska försöka hålla så hårt man bara kan i. nej, jag menar de känslor som bryter ner en inifrån. de känslor som hindrar en från att öppna upp sig och visa folk vem man verkligen är. jag saknar den känslan. att slippa vara rädd för att någon kommer plocka isär en i små bitar, förstöra en. det finns inget annat som jag vill ha mer, än just den känslan. just nu är jag inte ens en liten del av hur jag brukade vara. finns ingenting kvar. jag vill inte ens veta hur folk beskriver mig nu. jag mår dåligt bara jag tänker på det. det finns inget positivt att beskriva, och det vet jag. men jag kan inte hjälpa det. jag har gjort dåliga val av vissa personer som jag släppt in. det är därför den gamla jag inte finns kvar.
när jag tänker på alla de saker som jag skulle vilja ändra på nu så blir listan lång. jag vill kunna gå förbi någon utan att känna att jag vill vara osynlig. jag vill kunna skratta utan att det känns framtvingat. jag vill inte ångra de val jag gjort. jag vill kunna släppa in människor i mitt liv. jag vill se det positiva i alla situationer. jag vill känna tacksamhet för det jag har. jag vill vakna och se fram emot dagen. jag vill kunna glömma och förlåta. men ju mer jag tänker på det, desto värre känns det. för just nu känns det som om detta aldrig kommer inträffa. för ju fler man släpper in, desto större är risken att bli sviken igen.