cambria

jag förstår inte varför det ska vara så svårt. om det nu finns en mening med livet, är den då att folk ska lida och må dåligt? för om man ska se på världen så är det nog fler som gör det än folk som kan anse sig själva som lyckliga. det är jobbigt att se folk omkring sig må dåligt och allt man vill är att se dom lyckliga igen. känslan att man inte kan göra något är hemsk. jag vill bara le och säga att allt kommer bli bra. men hur ska jag kunna göra det när jag inte ens själv tror på det? det är inte en sådan här värld man vill leva i. 
 vid halv nio i morse så cyklade jag i regnet till busshållsplatsen. det var ingen höjdare eftersom att jag sedan fick sitta hela förmiddagen i blöta kläder. vid halv elva så var det genomgång inför högskola och universitet. jag tycker inte att jag själv fick ut någonting av det. jag är lika vilsen som jag var innan jag gick in i hörsalen.
vid halv ett så var det återigen dags för mattestugan. det är inte min bästa höjdpunkt i veckan.
det är ingen höjdpunkt alls för den delen.
vid halv fyra så hade jag körlektion. det är därimot en höjdpunkt. om ni bara visste. åkte med pappa hem och efter mammas goda varma smörgårdstårta så blev det lite plugg.
orken är bara inte där.
just nu så sitter jag och räknar ner timmarna tills skolan slutar på fredag. sen blir det en tur i en vit mazda tills vi kommer fram till favoriterna där vår helg ska spenderas.