cambria

det är nog inte rätt tillfälle just nu. jag har en massa saker att göra, men jag känner verkligen inte för det. mycket är riktigt bra just nu, en hel del faktiskt. men en viss sak hänger på mina axlar och vill verkligen inte försvinna. jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. det finns nog inte ett annat tillfälle än detta som kan spegla varför jag vill komma ifrån detta, allt som har med osby och göra. eller kanske inte allt. det kommer att vara väldigt svårt att lämna fotbollen bakom mig, för det är nog något som jag måste göra i höst. men de flesta människor som kommer med det här stället kommer jag inte att sakna. jag förstår inte hur vissa kan leva med hur de beter sig. hur kan man leva så extremt falskt? jag hoppas dock att livet fångar upp dom någon gång så att de inser att livet inte alltid kommer att vara så här och allt som de gjort mot andra kommer att komma tillbaka till dom en dag. dystert? nej inte precis. under den senaste veckan så har jag förstått att inget ska hålla en tillbaka, ingenting. man ska leva livet. snart lämnar jag det här stället och folk får minnas en hur de än vill. jag har lärt mig att det är fruktansvärt svårt att få folk att ändra uppfattning. om de inte vill göra det, så kommer de inte att göra det heller. varför lägga ner tid på sådana personer? nej, jag ska leva precis hur jag vill från och med nu. tyck vad man tycka vill.
cause I don't thrist for more.
don't hunger like before.
I can't pretend another day.
I'm not sure no more,
that we're worth fighting for.
I can't find the words to tell you.
I don't want to be alone.
but now I feel like I don't know you.