cambria

just nu sitter jag hemma. ja, eller hemma hos mina föräldrar. men det kommer alltid att vara hemma för mig, vad mina vänner än säger. jag älskar min lägenhet på nyhem, det gör jag, men det är ändå något med mitt rum som jag växt upp med. här finns ju även min familj och min hund. sist jag delade med mig av mitt liv var det väl inte på den ljusa sidan. frågan är om det är det nu heller. jag önskar ibland att jag inte tänkte så mycket. kanske borde jag ta några av de råd som jag har fått under min livstid. eftersom att mitt minne är så kort så vet jag inte vad jag kan dela med mig av. under denna veckan har jag iallafall blivit bjuden på underbart god lasagne av min fina vän stina, fått sprit från tyskland, sett drott förlora återigen, gått på några speed-dejter, spenderat tid i skolan, åkt på road-trip till vetlanda, fått två nya smeknamn, varit glad samt varit mindre glad. jag är inne i en sån del av mitt liv. jag vet inte vad jag vill, och jag har problem med att lämna saker bakom mig. jag vet bara att livet aldrig går som man planerat samt att vänner ska man vara rädd om. ett sms på en helt vanlig dag kan göra den så mycket bättre. jag borde kanske egentligen skatta mig lycklig. önskar dock att vikten minskade på mina axlar, och att jag kunde gå framåt istället för att stå kvar sen fyra år tillbaka. det är svårt att förstå att en händelse kan fastna så mycket. jag önskar att det försvann. jag önskar att jag inte hade låst in mitt liv så mycket på en person. det är svårt att släppa in någon nu. det är svårt att inte vara oförstålig. men det är inte jag som vill hålla fast så hårt, det är bara den människan jag blivit. jag är iallafall glad att jag fick prata ut med min bror idag. kanske är det därför jag gick med på att sitta uppe och vänta på att han ska ringa så att jag kan hämta honom. men sen gör jag allt för de jag bryr mig om. varför bli illa omtyckt för det?