cambria

att sova bort hela dagarna är det bästa jag kan göra just nu. då slipper man vara vaken så länge. drömmarna är ju så mycket bättre än verkligheten ändå. tankarna går just nu kring om jag gjorde rätt att säga upp min lägenhet? för om jag ska behöva leva så här när jag kommer hem så ansvarar inte jag för vad som kan hända. man borde känna sig som tryggast i sin hem-miljö är det inte så? man ska inte tippa runt på tå och vänta på nästa nedslag. konstant slår hjärtat tusen slag i minuten och klumpen i magen försvinner inte. väntar på nästa fel jag gjort. jag har inte ens åkt och oroar mig redan för hemresan. det bästa jag kan göra är att hålla mig borta och hoppas torsdag kommer snart. då åker jag härifrån. tack.

jag såg fram emot denna helgen väldigt mycket. men precis som allt annat så kunde det inte gå mer fel. jag borde ha vant mig vid denna tiden. tror kanske på att allt ska bli bra ändå. vilket skämt. alla negativa saker i mitt liv som jag kämpar så för att gräva ner kommer hela tiden fram. en trevlig kväll med familj och vänner blev ett totalt fjasko. jag förväntar mig inte något annat längre. det va så pinsamt och så oförtjänat. jag hatar att någon kan tro att det är okej. det funkar inte så för mig. varje liten del av mig försvinner. snart finns det ingenting kvar. en bättre anledning att försvinna finns inte. men mina fina vänner var där för mig. jag har inte förtjänat några så fina människor. lördagen blev inte bättre heller. konstant diskuteras vem man ska skylla på och vems fel saker är. lämna mig utanför. som att jag inte har tillräckligt mycket att tänka på ändå. varför känns två veckor helt plötsligt som en evighet? under kvällen diskuterades min återkomst till fotbollen. finns inget annat jag egentligen vill. men som vanligt är det ingen som försöker se min sida av saken. om jag börjar igen kanske jag måste sluta för att mitt knä inte klarar av det. och dessutom tanken att behöva sluta en gång till. det knäckte mig tillräckligt förra gången. behöver inte gå igenom det igen. kvällen fortsatte och när vi väl kommit till borgen började allt ljusna och jag hade riktigt roligt ett tag. sen hamnade jag i exakt samma situation som för tre år sedan. och det slutade inte bättre denna gången. det är det bästa och värsta som finns. finns inget annat tillfälle då jag känner mig så svag. det är som en drog. en drog som varat så länge jag kan minnas. kan inte förstå att jag hela tiden lyckas luras in i att det snart kommer sluta annorlunda. känner mig återigen otroligt dum. önskar att det inte hade hänt. hatar att känna mig så kluven. behöver inte höra något sådant när jag kommer vara borta så länge. nu kommer detta vara vad som uppehåller mina tankar en lång tid framöver. tanken om vad som hade varit om jag inte åker.

helgen blev inte alls som jag hade planerat. återigen kom en ursäkt två timmar innan planerad ankomst. jag tror inte på ursäkter. brukar inte använda mig av sådana själv så det är kanske anledningen. varför inte bara säga att man inte vill. jag vet inte om detta var så fallet i denna situationen. men jag väljer att tolka det så. det är ju så de flesta väljer att se mig. som den otroligt negativa personen. walk a mile in my shoes säger jag bara. kanske världen inte hade sett så positiv ut då. varför sätta sig in i saker i tro om att allt kommer bli bra? det gör bara mer ont när det inte inträffar. ibland måste man tänka efter först. ses jag som negativ på grund av det så visst. kvällen igår blev trots allt inte helt meningslös. vid åtta ändrades planerna och jag tog mitt vin och min cyke,l som är alldeles för liten för mig, och drog iväg. en vinare och en äcklig jävla laktitsshot senare så gick jag och en gammal kompis in mot stan för att möta upp ett gäng på elva dräggiga killar. har man sambo och barn hemma så ska man inte ut och försöka ragga på tjejer som är minst åtta år yngre än dig. desperat och äcklig kanske. eftersom ekonomin inte är det bästa just nu så orkade jag inte gå vidare utan tog mig cykel och drog mig hemåt. men fick ett samtal vid fyra på natten som helt störde min sömn. fick en nattagäst som låst ute sig. gjorde ingenting förutom att jag hade svårt att somna om. men vad gör det? det är ju inte så att jag haft något viktigt att göra idag. sista veckan i lägenheten nu. sorligt men sant.

nu är det mindre än två veckor tills jag flyttar ut ur min kära lägenhet. är det något jag kommer sakna med halmstad så är det den. kommer bli jobbigt att inte bo ensam längre. men vem vet vart jag befinner mig i höst. jag har inte en aning iallafall. det enda jag hoppas på är att jag kommer trivas bättre än vad jag gjort här. jag kan inte vänta tills jag kommer härifrån. förutom lägenheten så finns det egentligen ingenting som jag kommer sakna. jag hoppas dock att det finns en bättre plats än detta. för om detta är så bra det kan bli så vet jag inte vad jag gör.
det är även mindre än fyra veckor kvar till jag befinner mig i kalifornien. jag ser fram emot det så mycket. det ger mig en chans att börja om och få nya krafter.

jag visste att det skulle bli jobbigt idag. men inte så här. det har gått ett år sedan någon försvann ur mitt liv. en person som alltid skulle vara där. ännu ett löfte som bröts. jag är så trött på denna känslan nu. detta året har varit förjävligt och allt jag önskar är att det ska ta slut. den känslan som finns där. jag orkar inte låtsas längre. det tar kål på mig. den stora klumpen i magen som hindrar mig från allt. och det tar aldrig slut. nya saker kommer fram hela tiden fram och bygger upp väggen. jag hoppas att det hjälper att komma härifrån. tyvärr tror jag inte att det hjälper, men jag slipper kanske påminnas om det varje dag. det kvittar hur jag agerar, på något sätt anses det hela tiden vara konstigt eller fel. det är inte jag som har valt det här. hade jag kunnat komma ifrån det så hade jag gjort det. ingen vill känna som jag gör nu och har gjort länge. jag hatar där jag är nu.

I've spent so many nights wonderin' when will it end.
When will the day come when happiness begins.
I'm running the race but it seems too hard to win.
I'm sick of mourning my stomach is throwing up in the morning.
I'm calling for help and watching it melt away.
My heart's been put on display and put away.
In many ways, many times I told myself it was ok,
And anger was the price that was paid.
While these faded dreams just screamed to bring them home.
The burden was too heavy I kept running from the throne.
I can't take it any longer.
I can taste my spirit hunger.

man märker att mycket tid har gått. även om det känns som att allt hände igår. det är lika jobbigt och jag tänker på det lika mycket. om inte mer just nu. det är svårt att förstå att jag sitter hemma idag. det trodde jag aldrig att jag skulle göra, inte idag. jag trodde att det skulle vara samma sak varje år. jag trodde att jag skulle fira en dag som denna. men nu är det en dag som jag mer än gärna skulle sova bort. vilket jag nästan har gjort. jag bara önskar att jag kunde sova bort några månader. helvetet är kanske slut då. eller vem lurar jag? inte mig själv iallafall. jag önskar att detta året aldrig inträffat. det finns nog inget värre än det som är nu.

det är lördagskväll och jag är väldigt trött. igår hade jag fyra timmars seminarium sen så åt jag sushi för första gången. det va helt okej. efter det var det förberedelse inför kvällen på systembolaget. vid sju så gick jag mot festen som visade sig vara en riktig nostalgitripp. vilka nittiotalslåtar det finns egentligen. kvällen va riktigt rolig, men vi skulle inte ha gått ut på mårtenssons. och nej, jag är inte tio år. jag gick och la mig vid tre för att sedan gå upp vid sju. japp, efter en kväll med alkohol i mängder så skulle jag upp och skriva tenta. jag mådde bra, men tentan gick åt skogen. men jag orkar inte bry mig om det. vid halv två var det bestämt att jag skulle laga middag åt de två nötterna. det va inte jag som bestämde det, men jag gjorde det ändå. måste vara fruktansvärt snäll. nu ikväll ska jag inte göra alldeles för mycket då jag ska upp och köra vasaloppsspinning imorrn klockan åtta. sitta på en spinningcykel i minst fyra timmar. varför har jag gett mig in på det? plus att två cyklande amerikanare "with a mission" från gud frågade mig om livets mening idag. haha, rätt person och fråga. speciellt just nu.

igår va en sådan dag som kanske betyder mer än vad man tror. kom iallafall upp tidigt och hade föreläsning klockan kvart över åtta. vissa ansikten gladde mig andra inte speciellt mycket. men till slut va den snart över och en eftermiddag på stan väntade. stackars plånboken. efter det så blev det en mysig buffé med trevliga människor. underbara om så vill. sen efter det va jag totalt slut. spenderade kvällen hemma med en film. en film som jag bara har hört bra saker om. men hade inga känslor för den alls. har jag förlorat min humor? känns som det då det är få skratt nuförtiden. dom som dock förekommer är mest små ironiska skratt på grund av exempelvis helt betydelselösa sms. sådana som kanske borde ses som något trevligt. men inte i detta fallet.
idag gick jag upp ganska tidigt ändå då body-pump stod på schemat. och denna gången kunde jag inte missa det. där kom iallafall några äkta skratt. eftermiddagen har gått åt till ingenting. eller tvättar gör jag i denna sekund. och dammsugaren har gått ett varv också. det är sådana här tillfällen man tänker en hel del. kanske alldeles för mycket. idag handlar det mest om att man glömmer höra av sig ibland. många gånger kan man själv bli ledsen då någon inte hör av sig. men nu har jag förstått att tiden verkligen springer iväg. man har inte en aning om vart den tar vägen. några väldigt speciella personer har fått vänta ett tag nu och jag skäms lite. hoppas vetskapen om att dom är underbara ändå finns där. för det hoppas jag aldrig försvinner. man behöver allt man kan få nuförtiden.

jag är fast i en knivig situation. står vid ett vägskäl och vänster har alltid varit den väg jag velat gå. sen så kommer höger där, från ingenstans och får mig att tveka. är det inte nu man ska gå på magkänsla? eller ska ett tecken från ovan komma? vet fortfarande inte om jag tror på sådant. men i vissa situationer borde det verkligen inträffa. som nu till exempel. borde känslan av ångest och vilja att springa iväg vara ett tecken nog? för bara ett par månader sedan va detta precis vad jag ville. nu har jag en fot mot höger och en återigen åt vänster. kanske borde lotta. eller be någon annan göra valet. för om det ska vara så här så väljer jag nog att vända om och gå bakåt istället. har fått höra att jag måste våga lite, inte vara så feg. men om feghet hade varit allt så hade jag lätt kommit över det. nej, det är mycket mer än så. får se vad som händer under den närmsta tiden. kanske är det ett enkelt val om ett par dagar. sova på saken som folk säger.

detta har nog varit en av de ensammaste helgerna på länge. jag har inte pratat verbalt med någon sen runt tolv i fredags. hur sorgligt är inte det? men så är det väl ibland antar jag. men inte på ett tag igen hoppas jag. jag har iallafall fått en överdrivet ren lägenhet och all min tvätt tvättad. har även börjat springa lite. men när man känner viljan att träna så kommer det, som ett brev på posten, problemen med knäna och ryggsmärtan. nu gör det sjukt ont och jag önskar att jag slapp det. ett mindre problem är väl det extrema skavsåret som jag har fått på hälen. ett sånt riktigt svidande, surt jävla skavsår. smaskigt. har iallafall fått tillbaka internet efter lite problem i torsdags. plus där. imorrn blir det en ny start på en ny seg pluggvecka. ska försöka få in något roligt också hade jag tänkt. va inte detta onödigt så vet jag inte vad. ingen inspiration.

är återigen tillbaka i halmstad efter en helg i malshult. åkte dit i helgen för att fira bror mins födelsedag. men innan dess hann vi med en bowlingrunda i osby på fredagen. jag va värdelös, men jag va inte den enda. första rundan iallafall. hade gärna bowlat lite till, men får hoppas att det blir fler gånger. efter det så hade vi trevligt hemma en stund innan jag inte orkade mer. jag försöker så bra jag kan, men snart kommer jag få nog. vaknade tidigt på lördagsmorgonen för att gratta bror på hans födelsedag. jag är glad att han tyckte om hans min då han fick vad han ville ha. under dagen förberedde vi för festen och väntade mest kändes det som. festen i sig va riktigt rolig men varade inte så länge som jag trodde. men det va trevligt att umgås med fina människor. det blev en hel del sjungande och lite alkohol, tyvärr kom det på film också. jag kanske inte ska sjunga ibland folk ändå. söndagen blev en dag som man egentligen skulle kunna skippa. det enda som inträffade va en seg tågresa på ett fullproppat tåg och ett kanske ganska onödigt köp. men det är något som återstår att se.

har inte skrivit något här på evigheter. läser bara en massa andras bloggar. till vilken nytta egentligen? men men, det är ett bra tidsfördriv iallafall. idag har jag haft en riktigt mysig dag tillsammans med pappa! ingen av oss hade köpt några julklappar så bestämde oss för att åka till stan och försöka införskaffa några. jag hade lite ångest då ingen hade sagt vad dom önskade sig. men det gör ju att dom inte kan klaga på det som dom får heller så! först så hittade vi en present som pappa skulle ha, sen så gick vi och letade efter vad jag skulle införskaffa. men det gick inte så bra så pappa ville bjuda mig på fika. sen efter lite diskussion så fick vi dom andra presenterna färdiga också. det blev även en tripp till maxi och en pölse. en dansk pölse ja! när vi sedan kom hem så bytte vi snabbt om och tog sedan fyrhjulingen ut för att hitta en gran. granen ska vara perfekt, så vi va nog ute ett par timmar. och jag menar vi bor verkligen mitt i skogen. hur svårt kan det va? mycket svårt tydligen. lite tråkigt att mina bröder inte kunde vara med. men tiderna har förändrats och vi bor ingen hemma längre. vi hade iallafall väldigt mysigt, pappa och jag.
imorrn och fram till julafton så blir det jobb för mig. men pengar behövs mer än någonsin!

det va verkligen längesen jag skrev sist. har helt tappat tråden. eller inte riktigt, bara det att jag inte vill dela med mig av allt. vet dock bara en person, kanske två, som läser detta. men det gör ingenting. mycket har hänt sen sist. jag har bett om ursäkt, men det har inte hjälp i de flesta fallen. och detta respekterar jag. jag är inte förlåtande jag heller. vad jag kan göra är bara att acceptera det och försöka gå vidare. det är dock synd, för det finns inte många fina människor i världen egentligen. och ofta ger man sitt hjärta till helt fel personer. men jag hoppas att jag har fått den högsta vinsten i vissa fall. vad jag dock är säker på nu är att mitt liv håller på att förändras väldigt mycket just nu, och det kommer vara helt okänt för mig. jag önskar bara att jag vågade luta mig mot någon, men tyvärr är det helt försvunnet. det enda jag trodde var stadigt faller mitt framför mina ögon. det är första gången det känns så här, nu faller allt. men jag kommer hålla hårt, mycket hårt i de saker som fortfarande är stadiga. men trots allt så står jag upp, och det ska jag fortsätta med. jag har numera ett nytt umgänge och försöker finna det positiva i det. en positiv sak är att mina pojkar kommer nästa helg och ska äntligen se hur jag har det här. lite planer har blivit lite smidda men jag vet att det kvittar vad vi gör, jag kommer må bra iallafall.

det va inte igår det här. förstår inte vilka det är som läser det här ändå. folk som vill veta saker för att de tror att de kan trycka ner en för det? åh, människor borde ha något annat bestämt i världen än att förstöra för andra. finns det inte någon annan mening med att man lever. ibland så hoppas jag verkligen det. återigen börjar jag med det negativa. kan väl inte säga att mycket bra har hänt, men jag ska försöka att komma ur det stället jag är nu. jag ska försöka att få folk att se den riktiga jag. jag vet att det är få som får det, och därför har många förutfattade meningar om mig, men det är saker som har lett till detta. men vi får se hur livet leder. iallafall så hoppas jag på bättre dagar och att folk ser ärlighet som en bra sak och inte som något skrämmande. den behövs och fler borde använda sig av den.